Eine Autorenlesung in Deutschland ist oft anders als eine in Finnland oder Schweden

Übersetzung: Jemima Koli

Geh nicht einsam in die Nacht – Autorenlesung mit Kjell Westö am 2.5. um 19 Uhr am Finnland-Institut.Kjell Westö, aktuell med tysk översättning av romanen Gå inte ensam ut i natten, besöker Finlandsinstitutet den 2. maj. I vår blogg delar han med sig om sina erfarenheter som författargäst i olika länder.

 

Den kanske största skillnaden gäller själva högläsningen ur verket. I Norden finns inte samma tålamod som i Tyskland att lyssna på långa romanutdrag. Det kan möjligen bero på att vi inte har traditionen att be en skådespelare utföra högläsningen. Hos oss läser författaren alltid själv, och alla har ju inte samma fallenhet för att läsa högt: det finns faktiskt de, som har valt att bli skrivande människor just för att de inte tycker så mycket om att tala.

Personligen har jag inget emot att tala, men tycker om traditionen med en separat högläsare. Jag har en ganska monoton röst, och vid 50 års ålder har jag fortfarande inte lärt mig uttala bokstaven ”r”: då är det bättre med en skolad och sonor skådespelarröst. Ett av de vanligaste argumenten för att författaren bör högläsa sin egen text är att det då uppstår en intimitet och en äkthet. Själv har jag däremot beundrat skådespelarnas fantastiska förmåga att snabbt tillägna sig texten och lägga betoningarna och tyngdpunkterna rätt. Och allra mest har jag beundrat den tyska publiken, som lyssnar koncentrerat i 45 eller 60 minuter och efteråt ställer frågor som visar att de uppfattat också de små nyanserna i texten. I Norden har vi som sagt inte det tålamodet. Varje rutinerad nordisk författare vet att 10-15 minuters högläsning är optimalt, sedan måste man rädda intensiteten genom att samtala med publiken igen.

Man har sagt mig att också i Tyskland är de små, fristående bokhandlarna och antikvariaten i dag hotade. Hela bokbranschen är i omvandling, och i land som land är det de stora kedjorna som klarar sig bäst, medan de små tar stryk. I Tyskland finns en tradition som jag är djupt imponerad av, och det är traditionen att ordna läsningar i bokhandlarna på kvällen, efter stängning.

I Finland och Sverige arrangeras författarframträdandena oftast i bibliotek eller i olika ”kultursalar”. Visst besöker vi författare också bokhandlarna, men det är då ofta ganska karga tillställningar mitt under pågående kommers. Man samtalar en kvart med en moderator, och så är det signering ifall det råkar finnas hugade köpare.

Första gången jag skulle uppträda i en bokhandel i Tyskland efter stängningstid blev jag generad då jag såg att bokhandlaren tog betalt av publiken, jag tror att det var 5 euro. Det var i en storstad, och samma kväll uppträdde U2 och Paul Auster eller Siri Hustvedt (jag minns inte vilkendera hälften av det illustra paret det var) annorstädes i staden. Jag var nästan vettskrämd och tänkte: ”vem i hela fridens namn skulle betala för att lyssna på mig när de i stället kan gå och lyssna på U2 eller Siri Hustvedt?” Nå, det kom inte väldigt mycket folk, men ändå tillräckligt många för att kvällen skulle bli bra. Och det jag inte heller visste, var att bokhandlaren inte bara bjöd på intervju samt högläsning, utan också på ett glas champagne med tilltugg.

Kjell Westö

Gå inte ensam ut i natten – Författarkväll med Kjell Westö på Finlandsinstitutet den 2. Maj kl. 19.Kjell Westö, aktuell med tysk översättning av romanen Gå inte ensam ut i natten, besöker Finlandsinstitutet den 2. maj. I vår blogg delar han med sig om sina erfarenheter som författargäst i olika länder.

Den kanske största skillnaden gäller själva högläsningen ur verket. I Norden finns inte samma tålamod som i Tyskland att lyssna på långa romanutdrag. Det kan möjligen bero på att vi inte har traditionen att be en skådespelare utföra högläsningen. Hos oss läser författaren alltid själv, och alla har ju inte samma fallenhet för att läsa högt: det finns faktiskt de, som har valt att bli skrivande människor just för att de inte tycker så mycket om att tala.

Personligen har jag inget emot att tala, men tycker om traditionen med en separat högläsare. Jag har en ganska monoton röst, och vid 50 års ålder har jag fortfarande inte lärt mig uttala bokstaven ”r”: då är det bättre med en skolad och sonor skådespelarröst. Ett av de vanligaste argumenten för att författaren bör högläsa sin egen text är att det då uppstår en intimitet och en äkthet. Själv har jag däremot beundrat skådespelarnas fantastiska förmåga att snabbt tillägna sig texten och lägga betoningarna och tyngdpunkterna rätt. Och allra mest har jag beundrat den tyska publiken, som lyssnar koncentrerat i 45 eller 60 minuter och efteråt ställer frågor som visar att de uppfattat också de små nyanserna i texten. I Norden har vi som sagt inte det tålamodet. Varje rutinerad nordisk författare vet att 10-15 minuters högläsning är optimalt, sedan måste man rädda intensiteten genom att samtala med publiken igen.

Man har sagt mig att också i Tyskland är de små, fristående bokhandlarna och antikvariaten i dag hotade. Hela bokbranschen är i omvandling, och i land som land är det de stora kedjorna som klarar sig bäst, medan de små tar stryk. I Tyskland finns en tradition som jag är djupt imponerad av, och det är traditionen att ordna läsningar i bokhandlarna på kvällen, efter stängning.

I Finland och Sverige arrangeras författarframträdandena oftast i bibliotek eller i olika ”kultursalar”. Visst besöker vi författare också bokhandlarna, men det är då ofta ganska karga tillställningar mitt under pågående kommers. Man samtalar en kvart med en moderator, och så är det signering ifall det råkar finnas hugade köpare.

Första gången jag skulle uppträda i en bokhandel i Tyskland efter stängningstid blev jag generad då jag såg att bokhandlaren tog betalt av publiken, jag tror att det var 5 euro. Det var i en storstad, och samma kväll uppträdde U2 och Paul Auster eller Siri Hustvedt (jag minns inte vilkendera hälften av det illustra paret det var) annorstädes i staden. Jag var nästan vettskrämd och tänkte: ”vem i hela fridens namn skulle betala för att lyssna på mig när de i stället kan gå och lyssna på U2 eller Siri Hustvedt?” Nå, det kom inte väldigt mycket folk, men ändå tillräckligt många för att kvällen skulle bli bra. Och det jag inte heller visste, var att bokhandlaren inte bara bjöd på intervju samt högläsning, utan också på ett glas champagne med tilltugg.

Kjell Westö

Gå inte ensam ut i natten – Författarkväll med Kjell Westö på Finlandsinstitutet den 2. Maj kl. 19.Kjell Westö stellt am 2. Mai am Finnland-Institut die kürzlich erschienene deutsche Übersetzung seines Romans Geh nicht einsam in die Nacht vor. In diesem Blogbeitrag lässt er uns an seinen Erfahrungen als Autorengast in verschiedenen Ländern teilhaben.

Der vielleicht größte Unterschied besteht im tatsächlichen Vorlesen des Werkes. Im Norden hat man nicht solche Geduld wie in Deutschland, sich lange Romanauszüge anzuhören. Vielleicht hat dies damit zu tun, dass wir nicht die Tradition haben, einen Schauspieler als Vorleser einzuladen. Bei uns liest der Autor immer selber, wofür allerdings nicht alle die gleiche Neigung haben: manche Schriftsteller haben das Schreiben ja gerade gewählt, weil es ihnen nicht so sehr gefällt zu sprechen.

Persönlich habe ich nichts gegen das Sprechen, finde aber die Tradition eines Extra-Vorlesers gut. Meine Stimme ist ziemlich monoton, und selbst im Alter von 50 habe ich noch nicht gelernt, das Zungenspitzen-R auszusprechen: dann leistet eine geschulte und wohltönende Schauspielerstimme bessere Dienste. Eines der üblichen Argumente dafür, dass der Autor selbst seinen eigenen Text vorlesen sollte, ist die Entstehung von Intimität und Echtheit. Ich selbst bewundere hingegen die fantastische Fähigkeit der Schauspieler, sich den Text schnell zu Eigen zu machen und die Betonungen und Schwerpunkte richtig zu setzen. Und am allermeisten bewundere ich das deutsche Publikum, das konzentriert 45 oder 60 Minuten lang zuhört und danach noch Fragen stellt, aus denen hervorgeht, dass die Zuhörer sogar kleinere Textnuancen richtig erfasst haben. Im Norden haben wir, wie gesagt, nicht diese Geduld. Jeder routinierte Autor weißt, dass eine Lesung von 10−15 Minuten optimal ist, und danach muss man sich zur Rettung der Intensität wieder mit dem Publikum unterhalten.

Ich habe gehört, dass kleine, eigenständige Buchhandlungen und Antiquariate heute auch in Deutschland bedroht sind. Die gesamte Buchbranche befindet sich im Umbruch, und Land für Land kommen die großen Ketten am besten klar, während die Kleinen das Nachsehen haben. In Deutschland gibt es eine Tradition, die mich sehr beeindruckt, nämlich, dass abends nach Ladenschluss Lesungen in Buchhandlungen stattfinden.

In Finnland und Schweden werden Autorenabende meistens in Bibliotheken oder verschiedenen ”Kultursälen” veranstaltet. Zwar treten wir Autoren durchaus auch in Buchläden auf, aber in solchen Fällen handelt es sich meistens um ziemlich schlichte Veranstaltungen während der laufenden Geschäftszeiten. Man spricht eine Viertelstunde lang mit einem Moderator, und dann wird signiert, falls es Kaufinteressenten gibt.

Als ich in Deutschland zum ersten Mal nach Ladenschluss in einer Buchhandlung auftrat, war es mir peinlich zu bemerken, dass der Buchhändler vom Publikum Eintritt nahm, ich glaube, es waren 5 Euro. Es war in einer Großstadt, und am selben Abend traten U2 und Paul Auster oder Siri Hustvedt (ich kann mich nicht erinnern, welche Hälfte dieses illustren Paares es war) irgendwo anders in der Stadt auf. Mich traf fast der Schlag und ich dachte: ”Wer in aller Welt würde dafür bezahlen mich zu hören, wenn er stattdessen U2 oder Siri Hustvedt hören kann?” Nun, es kamen nicht so sehr viele Leute, aber ausreichend, dass es ein guter Abend wurde. Was ich auch nicht gewusst hatte, war, dass der Buchhändler den Besuchern nicht nur ein Interview mit dem Autor und die Lesung anbot, sondern auch ein Glas Sekt und einen Imbiss.

Kjell Westö