”Jag har alltid varit en nattuggla”
Isabella Chydenius pågående konstnärliga forskning utforskar potentialen, men också riskerna med urban klubbkultur inom ramen för vår heteropatriarkala tid. Visiting Art/ist-utställningen på Finlandsinstitutet innehåller nya konstverk som speglar nattklubbarna som safer spaces och platser för tillhörighet. År 2021 klassade den tyska förbundsdagen klubbar och livemusikställen som kulturinstitutioner. Nedan följer några utvalda utdrag ur samtalet Christine Nippe hade med Isabella Chydenius för Visiting Art/ist-utställningskatalogen.
Christine Nippe: Jag är väldigt förväntansfull inför din utställning på Finlandinstitutet i Berlin. Utställningen har titeln Notes on creating space; the potential of club corners. Kan du kommentera detta lite mer?
Isabella Chydenius: Titeln hänvisar specifikt till mitt pågående utforskande av nattklubbars tid och rum, särskilt mina skissböcker som är fyllda med anteckningar, frågor och betraktelser om dansgolven, klubbkorridorerna, hörnen och klubbsbesökarna; möjligheten och potentialen, men också de immanenta riskerna. Jag undersöker hur ljus och mörker skapar möjligheten att synas eller hitta en plats att gömma sig, bli betraktad eller vara betraktaren. Det ena existerar inte utan det andra.
CN: På utställningen visar du nya verk. Kanske kan du kort beskriva vad du planerar och hur verken förhåller sig till titeln?
IC: I den här utställningen fokuserar jag på tankeprocessen i min praktik och visar ett urval av anteckningar och teckningar som härrör från mina väl ifyllda skissböcker, åtföljda av den slutliga syntesen av anteckningarna: en serie ljusskulpturer. Ljusskulpturerna är resultatet av de- och rekonstruktionerna av kärnelementen som jag vill koncentrera mig på i dessa verk. Dessutom använder jag neonrosa tejp för att guida betraktaren i utrymmet. Jag använder normalt den neonrosa tejpen i mitt #pinksquareprojekt som utspelar sig i städer: det består av att jag tejpar en fyrkantig form på marken eller väggarna och dokumenterar platsen. Eftersom min praktik fokuserar på de sociala rummens nattliga väsen; nattklubben i den urbana natten, jag gillar att krångla till gränserna för insida och utsida, och flyttar ibland utsidan in, speciellt till gallerier och konstinstitutioner, och vice versa.
Ibland jobbar jag också med trasiga kläder. Med detta vill jag särskilt uppmärksamma dansgolvets dikotomier; spänningen och möjligheten till självuttryck och tillfällig känsla av frihet som tidsrummet kan erbjuda, samtidigt som faktum erkänns: det finns upplevelser som kanske inte alltid är möjliga att klä av sig och tvätta av sig i slutet av natten.
CN: Hur kom idéerna för de nya verken till?
IC: Idéerna bygger på en aspekt av min mer övergripande forskning, som fokuserar på att undersöka (o)trygghet och en känsla av tillhörighet på natten och alternativ klubbkultur i en heteropatriarkal tid och kontext. I min konstnärliga och akademiska forskning utforskar jag natten och avsiktligt skapade safe(r) spaces-klubbar som en förbisedd plattform som fungerar som ett tidsrum för omformningen av ”jaget” och en kollektiv agenda, och argumenterar därför för hur klubbar både historiskt och fortfarande idag kan fungera som en katalysator för förändring i samhället. I detta arbete fokuserar jag på processen att återskapa rummet och att betona rummens motsatser av möjlighet och risk, insida och utsida. Det gör jag genom att använda de rigida konstruktionerna av den kvadratiska formen, mediet ljus och därefter även mörker.
CN: Du har jobbat med rosa nyanser ganska länge. Kan du beskriva detta färgval med dina egna ord?
IC: En stor del av min konstnärliga praktik ses genom linsen av färgen som jag har kallat Club Pink. Under mina masterstudier landade jag i att undersöka klubbkultur, speciellt utifrån perspektivet av trygghet och otrygghet i ett heteropatriarkalt samhälle. Om jag kunde generalisera användningen av rosa utifrån de olika klubbarna jag besökte då, så var det så här: i ”vanliga” klubbar – nattklubbar som inte aktivt strävar efter att garantera tryggheten för kvinnor och queera människor – användes det ofta som färg på väggarna eller lampor på kvinnornas toaletter, men i många queera utrymmen användes färgen även i gemensamma utrymmen, scener och så vidare. I queera utrymmen förstod jag att färgen rosa skulle firas, snarare än ”gömd bort endast för kvinnor”. Jag tycker om att arbeta med färgen eftersom det verkligen tvingar mig att utmana mina förutfattade meningar och fördomar, påminna mig om fantastiska ögonblick genom tiden och skapa utrymme för reflektion. På samma sätt uppmanar jag betraktaren av mitt verk att göra detsamma.
CN: Hur kom du in på temat nattklubbar och vilken fascination rymmer natten för dig?
IC: Jag brukade gå med mina bästa vänner, och jag älskade hela processen. Förväntningarna i att göra sig redo tillsammans, att komma in på en klubb; en liten egen värld, den uppslukande musiken, det fullsatta dansgolvet, bara att dansa och släppa taget. Ibland under en utekväll träffade vi nya människor. Ibland var det drama, men mest var det roligt. Vi varnades naturligtvis för riskerna. Jag kände kvinnor som fick sina drinkar spetsade och män som blev fysiskt antastade. Symtomen på patriarkalt våld var alltid överhängande.
När jag flyttade till Paris för att studera 2008 fick jag nya vänner och introducerades för nya idéer, utrymmen och klubbar. Jag visades den queera scenen – rum där jag faktiskt kunde blunda utan att ständigt frukta trakasserier från män. Jag flyttade senare till London, sedan Kapstaden, och bodde i LA ett tag också. Jag minns att jag tänkte på hur nattklubbar är en mindre kuraterad spegel av staden, till skillnad från museer och gallerier. Klubbar och livet på natten känns som konsten på museer, men levande. Jag ser dem som platser där människor förenas och därför möts konst, kultur och samhälleliga utmaningar och glädjeämnen och utvecklas också.
CN: Hur går du tillväga när du utvecklar nya verk?
IC: Jag brukar börja med att läsa in mig på den litteratur som ägnar sig åt de idéer jag är intresserad av, men jag är ofta också influerad av popkultur, de senaste lokala eller globala händelserna och nyheter som har att göra med mina forskningsämnen, mina egna erfarenheter och samlad formell och informell dokumentation. Jag antecknar och gör ständigt skisser utifrån idéer. Jag dokumenterar också aktivt min omgivning, från vilken jag sedan hämtar ytterligare information och tolkar i kombination med allt annat som jag ser, läser och upplever. Därefter går det hela igenom en filtreringsprocess där jag siktar på att dekonstruera idéerna och bli av med allt extra, sedan rekonstruera det jag har analyserat som kärnidén i det specifika konceptet med bara det nödvändiga. Jag är ofta intresserad av hur man kommunicerar idéer med så få gester som möjligt. Och i detta skede av processen är materialvalet också avgörande. Jag tror att det är därför jag gillar att arbeta med ljus, för det är väldigt minimalt, men samtidigt uppslukande – precis som kärnan i klubbar. Sedan när det är dags att påbörja ett ”slutligt” konstverk börjar jag testa om materialen faktiskt fungerar i verkligheten som de gjorde i mitt huvud. Testperioden är roligast, men ibland också mest frustrerande. I denna fas kontaktar jag personer som jag ofta arbetar med, materialimportörer, verkstadsutrymmen som har de verktyg jag behöver och andra tekniskt skickliga personer som jag organiserar möten med för att vidare diskutera realiseringsmöjligheter, problem eller komplikationer. Jag älskar att arbeta med människor som är experter på sitt område eller sitt hantverk, och som är lika intresserade av att experimentera inom sitt fält och sin kompetens. När försöken är klara bygger jag eller vi i princip bara de olika elementen som jag har beslutat mig för; det medium, materialval och storlek – och voilà!
Översättning: Tiina Pitkäjärvi
Redaktör: Marion Holtkamp
Den här intervjun är en förkortad version av intervjun i utställningskatalogen Isabella Chydenius: The potential of club corners, som kommer att finnas tillgänglig här för gratis nedladdning (3,5 MB) från 10 februari 2023. Katalogen kan beställas för 10 EUR plus frakt från Finlandsinstitutet: tfn 030-40 363 18 90, info@finstitute.de. Utställningen pågår 9.2.–9.11.2023.