“Mitt liv känns ofta som en komedi”: Reed Still om att skapa konst, hur han uppfattar institutioner och Künstlerhaus Bethanien
I år deltog Reed Still i ett internationellt residensprogram vid det välkända Künstlerhaus Bethanien, med stöd från Svenska kulturfonden. Reed Still är den första residenskonstnären som deltar i detta nya samarbete. Han arbetar med språk, institutionella system och dokument och använder dem som produktionsmaterial. Hans utställning ”Comedy” på Künstlerhaus Bethanien öppnar den 10 september 2026. Sonja Vaskivuori har intervjuat Reed Still.
Skulle du kunna berätta lite om din konstnärliga bakgrund och vad som fick dig att bli konstnär från början?
Att hoppa med huvudet först i en liten uppblåsbar pool vid fyra års ålder. Det kräver en viss tillit till sin egen fantasi. Utöver det krävdes en hel del studier efteråt. Massor av pappersarbete. Många misslyckanden och flyttar. Att prata med alla möjliga människor. Att inte slå sig till ro, men ofta nöja sig med mindre. Jag har ännu inte genomgått någon medicinsk undersökning för att ta reda på varför.
Hur blev du intresserad av konstnärsresidenset på Künstlerhaus Bethanien?
Som konstnär, speciellt om man är en utan pengar, ansöker man bara till allt som dyker upp. Det utgör större delen av arbetet innan det verk som publiken uppfattar som konstnärens verk faktiskt skapas. Men det är ändå mycket arbete. Mycket osäkerhet. Så att få tillgång till en månadsinkomst, en ateljé och andra möjligheter är en helt underbar chans inom detta arbetsfält där möjligheterna tyvärr är få. Och visst har det funnits massor av människor här på Künstlerhaus Bethanien före mig som har utnyttjat dessa möjligheter på ett eller annat sätt. Marina Abramović. Susan Sontag. Samuel Beckett. Listan bara fortsätter och fortsätter. Jag orkar inte fortsätta. Jag fortsätter. Faktum är att min mamma såg den öppna utlysningen och tvingade mig att ansöka. Så jag gjorde det. Mammor vet bäst.
Din utställning “Comedy” innehåller verk som du har arbetat med under din vistelse på Künstlerhaus Bethanien. Hur har upplevelsen varit under residenset?
Det har funnits utrymme och tid att tänka. 75kvm och sex månader för att vara exakt. Ibland vandrar jag omkring i den tomma ateljén i mörkret och försöker undvika att stöta emot väggarna som aldrig tycks dyka upp. En del skulle kunna sägas om att behöva dela badrum med andra konstnärer. Men vissa saker är bättre att låta vara osagda. Utställningen skulle först vara något annat och sedan hände något annat. Institutionen vill alltid en sak, lovar en annan och levererar ytterligare en annan. Det har funnits gott om frågor om rum. Som ett resultat av detta hände naturligtvis något annat, eftersom det ligger i sakens natur.
Att bo i Berlin och vara en del av konstscenen här måste vara spännande. Skulle du kunna berätta lite om det?
Att bo i Berlin är en sak och att bo bredvid Kottbusser Tor är en annan. Man skulle kunna kalla det livligt. Jag tycker inte att konstscenen är särskilt spännande någonstans och jag tycker inte heller att konst i allmänhet är särskilt spännande någonstans. Särskilt inte jämfört med livet utanför den nämnda scenen, där alla intressanta saker händer. Men man behöver inte så mycket spänning i livet som intellektuella utmaningar. Jag uppskattar dock många konstnärer här och jag är glad att kunna kalla många av dem vänner och jag hoppas att många av dem kommer att ringa mig när jag är borta, vilket kommer att ske alldeles för snart för min smak.
Vad avslöjar namnet “Comedy” om utställningen?
Om vi skulle tro på Dante skulle det bara innebära att det slutar lyckligt. På något sätt uppåt. Om vi skulle tro på Beckett skulle det kunna vara tvärtom, och man måste helt enkelt stå ut med allt ändå. Det kan egentligen gå hur som helst. Jag vet inte vem man ska lita på här. Men det är dödsallvarligt. Och mycket av det handlar om döden. Mitt liv känns ofta som en komedi. Faktum är att jag har flyttat 25 gånger de senaste sex åren. Så jag tänker mycket på Diogenes. Utställningen kommer att vara två inramade hyreskontrakt, ett för andrahandshyra och ett för en grav och så finns det ett oljefat.
Reed Still – The Barrel. ©Reed Still
Institutionella system spelar en avgörande roll i ditt arbete. Hur definierar du en institution?
En institution är i praktiken allt som talar om för dig vad du får eller inte får göra, hur länge och vad som händer efteråt. En finansiär. Ett konstnärsresidens. Ett museum. En hyresvärd. En kyrkogård. En domstol. En nation. En far. Ett imperium. En institution måste tro på sig själv. Och en institution är beroende av att andra människor också tror att den är något. Mycket av det jag gör handlar om att ta reda på vad som överhuvudtaget är möjligt. Och fältet av möjligheter krymper definitivt.
Vad fick dig att välja dokument och språk som fokus för ditt arbete?
Större delen av mitt liv kretsade redan kring ansökningar, avtal, hyreskontrakt, visum, säkerhetsföreskrifter, riktlinjer och så vidare. Byråkratin är den plats där juridiskt språk tvingas på den materiella verkligheten. Det går inte att undkomma det. Men det är lätt att hamna utanför. Eller kanske på snedden av det. Och ju mer man faktiskt följder de nämnda föreskrifterna till punkt och pricka, desto värre blir det. I alla fall mer absurt. Ett dokument är en vägg, är en dörr, är ett lås, är en nyckel, är en annan vägg.
Varifrån kommer dina idéer?
Jag tror inte att de kommer till mig, utan snarare att de kolliderar. Ofta handlar det om något som har hänt eller som jag inte riktigt når fram till. Så jag fortsätter att sträva efter det. På sistone har jag tänkt mycket på jobb och boende. Jag hamnar ofta i en situation där mina verk har någonstans att vara, men inte jag.
Hur ser din arbetsprocess ut?
Jag vaknar utan alarm och försöker efter åtminstone en halv timme ta mig ur sängen, ofta driven av lusten att koka kaffe och behovet av en lätt frukost så att jag inte blir skakis, följt av toalettbesök, en dusch, tandborstning, en promenad, lunch, mycket sittande i ateljén, beställa saker på nätet, boka möten, svara på mejl, en middag, lite vin, och däremellan funderar jag ständigt på saker, och sedan, när tillfället dyker upp, i form av en utställning, ett residens eller bidrag, vilket är sällsynt som jag nämnde tidigare, gör jag något åt det jag funderat på. Så nu har jag försökt hyra en grav i 20 år.
Reed Still – The Grave. ©Reed Still
Översättning från engelska: Sofia Sjöström