”Jag möter varje bild som en individ och frågar den: ’Hur vill du framträda?’”
Kaarina-Sirkku Kurz är 2026 gästkonstnär vid Finlandsinstitutet inom ramen för programmet Visiting Art/ist. Den Berlinbaserade konstnärens arbetsområde är fotografi; i hennes utställning "Reaching, Grasping, Wondering" framträder i tre olika verkserier en rad olika innehållsliga ansatser, anmärkningsvärda tekniska genomföranden och ett utforskande av materialitet. Linnéa Sverker har intervjuat Kaarina-Sirkku Kurz.
Hej Kaarina, kan du berätta lite om din bakgrund?
Jag växte upp tvåspråkigt i Steinau an der Straße, en liten stad i Hessen. Min pappa, min ”äiti” (sv: mamma), min syster och jag tillbringade somrarna med hela tjocka släkten i Finland. Under min ungdom växte behovet fram att få vara i Finland under en längre tid än bara under loven och att lära känna landet även oberoende av familjen.
Därför beslöt jag mig för att, efter min examen vid Hochschule für Kunste i Bremen, göra en utbytestermin i Helsingfors. Där fortsatte jag sedan mina studier och tog examen, och bodde sammanlagt sju och ett halvt år i Finland.
Berätta gärna om dina studier!
För mig var det inte självklart att jag överhuvudtaget skulle komma att studera. Jag uppfattade studierna som en absolut gåva.
Efter en skräddarutbildning studerade jag först kostymdesign vid HfK i Bremen. Efter den tredje terminen av mina studier bytte jag dock inriktning till fotografi.
När jag sedan kom till Taik, som senare bytte namn till Aalto-universitetet, rådde där ett helt annat förhållningssätt till och en annan syn på fotografi än det jag var van vid från Bremen. I Helsingfors lärde jag mig dessutom att ge mig in i en öppen process där saker och ting uppstår först medan man gör dem. Avgörande för mig var insikten att det inom en konstnärlig process finns intuitiva och analytiska faser, som visserligen hänger samman, men som äger rum vid olika tidpunkter.
Min personliga erfarenhet från studierna i Tyskland var att vi studenter helst redan i förväg skulle veta vad vi tänkte göra och kunna motivera varför och hur vi gjorde det. Därför var arbetssättet i Helsingfors en ny erfarenhet för mig, som jag bär med mig än idag.
Hur uppstår en idé till ett verk hos dig?
Jag skulle inte säga att ett verk från början uppstår som en idé. Utgångspunkten är oftast en iakttagelse, en irritation eller något liknande, alltså ett tillstånd av uppmärksamhet ur vilket en frågeställning växer fram och sätter mig i rörelse. Det visuella arbetet utvecklas sedan ur en förundran över de saker som jag möter på vägen.
Mina verk är något av ett försök att orientera mig i världen och att göra den lite mer gripbar för mig själv. Det är förstås också så att det verkar vara en never-ending-process, eftersom det hela tiden uppstår nya frågor och denna förundran på något sätt aldrig tar slut.
Vad fick dig att välja estetisk plastikkirurgi som utgångspunkt för verkserien Supernature?
Det jag arbetar med söker sig till mig. Så utvecklades Supernature ur mitt tidigare verk Ungleichgewicht. I det verket [Ungleichgewicht] handlar det om den subjektiva, kroppsliga upplevelsen av ätstörningar. Jag har arbetat väldigt nära personer som har drabbats och genom detta insett att läkningsprocessen i grunden handlar om att ändra inställningen till och tankarna om den egna kroppen.
Man skulle kunna säga att det är som ett läkande inifrån och ut. Ur detta växte frågan om vad det innebär när en människa utvecklar en önskan om yttre ingripanden i den egna kroppen med avsikten att förändra den strukturellt.
Denna fråga ledde mig slutligen till operationssalen, där en stor del av verken till Supernature skapades.
Inom estetisk plastikkirurgi handlar det också om kroppen som material och om kroppens materialitet. Det har lett till att jag i utställningskontext tänker ännu mer medvetet på de fysiska verkens materialitet. Jag möter varje fotografi, varje bild, som en individ och frågar den: ”Vem är du? Hur vill du framträda? Hur stor är du? Är du inramad eller inte?” och så vidare.
Detta fick mig att inse hur mycket materialiteten bidrar till kontemplationen av verk och är en del av deras reception. Det handlar inte om själva materialiteten, utan om vad den gör i relation till det aktuella motivet.
Ett fotografi ur verkserien Vom Fremdsein in der Welt visar ett stilleben med arrangerade föremål, inramat av en vibrerande blå färg. Vad är det för föremål?
Jag hade tillgång till en lägenhet där en person hade dött, vars bortgång till en början gick obemärkt förbi eftersom det inte fanns några släktingar eller vänner. Föremålen valde jag intuitivt ut under bostadstömningen och arrangerade dem lika intuitivt för fotografering i min ateljé. Ramens färg bygger på ett estetiskt beslut och härstammar från ett av de avbildade föremålen, nämligen en ljusstake gjord av sex blå hästskor.
I utställningen på Finlandsinstitutet finns också ett fotografi av en uttorkad krukväxt. Denna växt kommer också från bostadstömningen.
Med Soft Code distanserar du dig från fotografiet i klassisk bemärkelse. Vad fick dig att börja arbeta med textilier och vävtekniker?
På en konferens om AI och konst nämndes att vävstolar brukar beskrivas som de första datorerna. Det väckte mitt intresse, vilket säkert har att göra med mina finska rötter och att det i Finland finns en väldigt utbredd väv- och textilkonsttradition.
När jag forskade kring vävstolar, datorer och den binära principen inom vävning blev jag medveten om att digitala fotografier naturligtvis också bygger på ett binärt system, nämligen på bildinformation, som representeras genom nollor och ettor. Då väcktes frågan hos mig om vad som blir synligt när jag envist överför binärkoden – alltså en digital bilds DNA, till en vävstol. Denna fråga förde mig till Soft Code och till vävandet.
Vävstudierna avslutade jag för övrigt i Helsingfors, i underbara Välitila Studio.
Vad skulle du beskriva som höjdpunkten i din karriär hittills?
Jag tycker det är fascinerande att jag i princip fortfarande gör exakt samma sak som under studietiden: arbetar utifrån en känsla av förundran, ställer frågor till världen och undersöker dem. Att det är möjligt för mig att leva så, ser jag som en stor gåva – allt annat än självklart. Jag fortsätter att skicka hälsningar till universum och hoppas att jag får fortsätta göra det.