Finlandsinstitutet i Tyskland 30 år: “I det här jobbet känner jag mig hemma i båda ländernas kulturer”
Finlandsinstitutet i Tyskland firar i år sitt 30-årsjubileum. Institutets direktör Mikko Fritze och direktörens assistent Suvi Wartiovaara diskuterade litteratur, Finlandsinstitutets framtidsplan och naturligtvis bastu med Pinja Saarela. Båda är överens om att varje dag på institutet är värd att fira.
Pinja: Kan ni i början av intervjun berätta allt som rör era roller på institutet?
Mikko: Åh, min roll är ganska mångsidig. Vi har ett team där alla deltar i en mängd olika uppgifter och åtminstone hjälper varandra i alla ärenden. För mig ger detta sätt att arbeta en bra känsla och garanterar variation i mitt arbete. – Namnet säger också det, jag är en ledare, så jag måste vara involverad i beslutsprocessen eller åtminstone förstå de beslut som fattas. Och sådana beslutssituationer, det finns många av dem. Jag är också den som ofta representerar institutet i mycket olika situationer: mottagningar, premiärer, vernissager och möten. Sådana händelser kan vara intressanta, men ibland också mödosamma och långrandiga. Affärsresor tar mig också till Finland två eller tre gånger om året och det är alltid underbart.
Suvi: Min roll är tvådelad: största delen av min arbetstid går till att arbeta som assistent till institutets direktör, och att assistera kan betyda nästan vad som helst, beroende på vem som är direktör vid varje given tidpunkt. Assistenten arbetar först och främst och oftast i bakgrunden och tar hand om att föra saker och ting framåt, som om de vore “av sig själva”. Jag har varit med från första början och genom det ingår naturligtvis i min roll också att fungera som ett slags “minne”, både i form av olika kulturella och vetenskapliga projekt samt olika praktiker och nätverk. Den andra uppgiften, som ligger mig varmt om hjärtat, är planeringen och samordningen av vårt litteraturprogram.
Pinja: Mikko, du har tidigare arbetat i 25 år på Goethe-institutet. Och du har berättat att du redan var bekant med Finlandsinstitutet i Tyskland och dess verksamhet från den tiden. Men vad var det som gjorde dig intresserad av att arbeta vid Finlandsinstitutet i Tyskland?
Mikko: Jag är både hemma och från båda länderna. Jag känner en djup personlig samhörighet med båda länderna. Finland och Tyskland är båda mina hemländer. Att inom ramen för mitt arbete kunna bygga, förbättra eller till och med etablera relationer mellan dessa två länder är som en dröm för mig. Och jag hade inte bott i Tyskland på decennier heller, men jag saknade det. Så jobbet i Berlin träffade verkligen mitt i prick. När jag arbetade på Goethe-Institut flyttade jag och min familj sex gånger från ett land till ett annat under 25 år. Och alltid till en ny kultur. Det var otroligt intressant, men att anpassa sig till ett nytt land tar också mycket styrka, och jag måste erkänna att jag inte orkade göra det här längre. I det här jobbet känner jag mig hemma i båda ländernas kulturer.
Pinja: Suvi, institutet firar 30-årsjubileum i år och du har varit en del av dess team sedan det grundades 1993. Har du ett favoritminne genom åren?
Suvi: Just på grund av att jag är ansvarig för litteraturprogrammet har många av mina största upplevelser att göra med den årliga bokmässan i Leipzig, som institutet har deltagit i i 25 år, först ensam och senare i samarbete med alla de nordiska ambassaderna i Berlin, utan att glömma FILI och tyska förläggare förstås. När mässan fick ställas in tre gånger i rad på grund av pandemin blev känslan av lycka än starkare när vi våren 2023 återigen kunde välkomna litteratursugna besökare till bokmässans avdelning “Nordisches Forum” och till de många evenemang som vi anordnade där och i centrala Leipzig med författare och deras översättare.
Pinja: Mikko, du föddes i Tammerfors i en tysk familj och du tillbringade din barndom i Finland. Och Suvi, du har studerat till diplomöversättare och har bott i Tyskland i 30 år. Ni har båda en stark relation till både den tyska och finska kulturen. Jag är nyfiken på vilka likheter ni har märkt mellan finländare och tyskar?
Mikko: Ja, det finns några, liksom bådas kärlek till musik, teater, litteratur och natur, särskilt skogen. Både finländare och tyskar har också en önskan om att hålla ordning på saker och ting – i Tyskland tror många fortfarande att ingen annan kan göra det lika bra som de själva – och också att skapa alla möjliga regler för vardagliga saker. Finländarna tror att det bara är tyskar som gör detta! Det finns också likheter i det att det är svårt för både att öppna upp sin egen kultur för andra och anpassa den till de nya förhållandena i världen, till exempel med tanke på invandring.
Suvi: Kommunikationsfärdigheter värderas högt i båda länderna, även om de uppfattas på ganska olika sätt. Rättframhet och ärlighet hedras i båda länderna, men från tyskarna hör man ofta sina åsikter utan att fråga, medan finländarna alltför ofta är blygsamma och säger sin åsikt först när de blir tillfrågade. Naturligtvis måste vi också komma ihåg att det finns många skillnader inom de båda länderna. – Det är ganska bra att det är lätt som helsingforsare, alltså någon från huvudstaden, att bo i Berlin. För en hel del berlinare är Berlin också universums centrum! Det här är ett bra ställe, inte trivs jag här för ingenting…
Pinja: I institutets lokaler finns ett bibliotek med samlingar av litteratur på finska, tyska och svenska. Har ni några boktips?
Mikko: Ja, ja, och många. Den finländska litteraturen är mångsidig och rik och den kan berätta om mycket mer än bara Finland. Så det är helt klart världsklass. Kom och besök vårt bibliotek så får du tips av mig och andra.
Suvi: Några av mina favoritförfattare av finsk skönlitteratur är Olli Jalonen och Kjell Westö, och som tur finns bådas böcker i underbara tyska översättningar. De tyska översättningarna av Jalonens böcker är gjorda av Stefan Moster och Westön av Paul Berf. Bland barnböckerna är det alltid lätt att rekommendera Aino Havukainens och Sami Toivonens böcker Tatu och Patu och naturligtvis Mauri Kunnas omfattande boksamling.
Pinja: Och Mikko, du är känd för att vara en bastuentusiast och du har byggt en finsk bastu i trädgården till destilleriet “Monopol” i Berlins Reinickendorf. Hur ser en lyckad bastukväll ut?
Mikko: För det behövs det åtminstone en bra bastu: en bastu där du kan kasta bad själv och där det finns tillräckligt med luft och värme. Bastusällskapet är också viktigt. Jag tycker om att bada bastu och ha bra samtal i samband med det, men ibland är det också bra att bada bastu i lugn och ro.
Pinja: Vad kan vi förvänta oss av Finlandsinstitutet i Tyskland i framtiden? Finns det specifika planer eller projekt som ni vill genomföra?
Mikko: Jag vill berätta om skogen på ett mångsidigt och aktuellt sätt. Jag vill också med konstnärliga och vetenskapliga medel berätta om finlandssvenskheten, som jag tycker är en mycket fascinerande och intressant del av Finland och som man inte vet så mycket om i de tyskspråkiga länderna.
Suvi: Samarbetet med Museum of European Cultures (Museum Europäischer Kulture, MEK) om samiska teman kommer säkert att fortsätta i framtiden, och ämnet är så brett att det säkert kommer att finnas många olika projekt under många år framöver. Jag hoppas naturligtvis att olika litterära projekt, såsom FILI:s samarbetsprojekt “It’s Finland again!”, ska lyckas långsiktigt, och jag hoppas förstås också att det nordiska samarbetet på bokmässorna i Leipzig och Wien fortsätter i framtiden.
Pinja: En sista fråga till er båda: Kan ni avslöja hur institutet kommer att fira sitt trettioårsjubileum?
Mikko: Vi bestämde oss för att inte göra en stor fest, utan att “branda” hela året för jubileet. Men i kölvattnet av detta stora jubileum lyckades vi organisera ett par större evenemang, och ett av dem är den tyska premiären av den avlidna Kaija Saariahos sista komposition, Hush, på Berlins Filharmoni. På plats kommer också Finlands kulturminister.
Suvi: Institutets vardag är en enda stor fest i år! För detta vill jag naturligtvis tacka institutets långvariga samarbetspartner, besökare och aktörer från olika kulturella och vetenskapliga områden. Och, naturligtvis, till alla dem som har arbetat eller praktiserat hos oss genom åren. Att fira är också att minnas alla de människor och enheter med vilka allt detta har varit möjligt.
Pinja: Egentligen är institutet i samma ålder som intervjuaren. Vilket livsråd har du till ett trettio år gammalt institut eller dess praktikant?
Mikko: Var alltid alert och nyfiken. Var redo att möta och uppleva nya saker.
Suvi: Tro på dina drömmar, var du än är!
Översättning: Viivi Tigerstedt