facebook twitter
post photo
Karsten Brensing 2017. Foto: privat

Varför delfiner helst inte gosar med människor och varför knölvalar är havets minnesångare: En intervju med Karsten Brensing

Karsten Brensing är en tysk marinbiolog, beteendevetare och författare som arbetar för en bättre förståelse av djur genom att skriva populärvetenskapliga böcker och agera som vetenskaplig rådgivare. Katharina Bieling frågade ut honom helt i linje med hans senaste boktitel: hur tänker och känner djur [Wie Tiere denken und fühlen].

 

I din marinbiologiska forskning undersöker du framförallt havsdjurens känsloliv. På din hemsida skriver du bland annat att det inte är ansvarsfullt att använda dem som terapidjur efter att ha noggrant undersökt deras känslor. Varför?

Inom ramarna för min doktorsavhandling undersökte jag grundligt interaktionen mellan människa och delfin inom sk. simprogram. Jag var i Florida och i Israel och undersökte hur djuren betedde sig under olika förhållanden och om de söker närhet med simmarna eller kanske inte försöker att undvika dem. Mina resultat visade det motsatta av det som innehavarna hävdade. Faktum är att djuren i Florida försökte att undvika simmarna så gott de kunde. I Israel var situationen annorlunda, där följde delfinerna sin favorittränare men var precis som i Florida helt ointresserade av turisterna.

Delfinterapi är en specialform inom simprogrammet. Jag kunde på inte sätt finna bevis för att djuren skulle ha någon terapeutisk verkan. Strängt taget ä det hela en noggrant iscensatt show. Djurstödd terapi fungerar normalt sett så att barnen bygger upp ett förtroende för djuret över tid. Det är därför väldigt viktigt att barnen omedelbart kan ta in djurens ärliga och äkta reaktioner. Hos delfiner är inte det möjligt eftersom den egentliga interaktionspartnern är delfinens tränare, som i sin tur belönar delfinens konster med mat. På så vis blir delfinen ”fjärrstyrd” och de är överhuvudtaget ingen interaktionspartner för de unga patienterna. Om man sedan blir medveten om att för samma pris som ett barn får delfinterapi under ett år så kan man sätta tio barn i ridterapi, då är det svårt at inte se det hela som ett bedrägeri. Förresten är det inte heller möjligt att hålla djuren på ett korrekt sätt, men det är en annan fråga.

 

Även i vår utställning A I S T I T/ coming to our senses så handlar det om möten med havsdjur, till exempel konstnären Kati Roover ägnar sig åt valsång i sitt verk. Vilken roll tror du att känslor och synintryck har för valarnas och delfinernas liv och för andra djur som du forskar om?

Framförallt hörseln är helat avgörande för valar och delfiner. För dem är akustiken inte bara ett sätt att att kommunicera, det är också en del av deras sätt att orientera sig och jaga. Utan hörseln fungerar deras uppfattningsförmåga inte.

Valar och delfiner hör till de intressantaste djuren om man vill forska inom området djurkommunikation. Delfiner har till exempel en omfattande vokabulär och vi vet att de är kapabla att förstå grammatik.

Valsång som hos knölvalen är fascinerande av andra orsaker. Hos dem handlar det om någonting som ”mode”. Lite som vi ändrar form på kragen eller färg på våra kläder under olika tidsperioder så ändrar knölvalen sin sång årligen. Den som är snabbast på att ändra sången och få den rätt har bäst odds att hitta en partner. De är havets minnesångare så att säga.

Det finns en rolig anekdot om att en belugaval ropade åt en dykare att han skulle stiga till ytan en gång. Valen hade hört kommunikationen mellan dykare tidigare och snappat upp kommandot och kunde härma det.

 

Vad har du forskat om hittills och har något överraskat dig extra mycket av det som framkommit i processen?

Två saker har överraskat mig extra mycket och har haft stort inflytande över min inställning. När jag gjorde en förstudie till mitt doktorsarbete gjorde jag observationen att delfinerna gärna simmade till människorna inom simprogrammen. Min data visade tydligt motsatsen och det stod klart för mig att jag hade råkat ut för en enkel synvilla. I en bassäng med åtta personer och fem delfiner är minst en delfin alltid nära en människa. Vårt öga hoppar från det ena till det andra, därför har vi efter 30 minuter intrycket att delfinerna ständigt är runt människorna. Verkligheten var mycket annorlunda. Det var ett bra exempel på hur lite vi kan lita på våra sinnen när vi vill undersöka något objektivt.

Det andra ögonblicket ägde rum i mitt arbetsrum medan jag gjorde research för en bok. På sommaren lämnar jag gärna dörren till trädgården på glänt och ibland kommer det in en mus i mitt arbetsrum. Jag fångar dem i en fälla som inte skadar djuren och släpper sedan ut dem i det fria igen. En dag var fällan tom och lockbetet borta. Dessutom såg jag flera små föremål runt om fällan som stenar, fjädrar och pinnar som jag inte hade lagt dit. Vid närmare inspektion så såg jag att det fanns en liten sten inkilad i stängningsmekanismen som gjorde att det blev en liten öppning. Den enda förklaringen till allt detta var ett en annan mus måste ha befriat den som satt fast i fällan. Jag kunde knappt tro det, så jag undersökte saken och hittade faktiskt en vetenskaplig artikel som undersökte just detta fenomen. Tidigare trodde jag bara att högt utvecklade djur som människoapor, elefanter och delfiner var lika oss människor. Nu är jag instället övertygad om att antagligen de flesta fåglar och däggdjur känner på samma sätt som oss. Sist och slutligen så har vi alla utvecklat dessa färdigheter genom evolutionen och detta långt före mänskligheten ens var påtänkt.

 

På din hemsida så går du också in på din karriär som marinbiolog. Vilken inverkan hade murens fall på din yrkeskarriär?

I DDR kunde jag inte bli marinbiolog eftersom jag inte inte hade rätt att resa internationellt. För mig var det droppen som fick ägaren att rinna över. Jag hörde till de första par hundra flyktingarna som lämnade DDR illegalt sommaren 1989.

 

Som forskare gör du populärvetenskapliga versioner av dina forskning och skriver även barnböcker. En av dina boktitlar heter ”Hur djur tänker och känner”. Vad fick du för respons på den?

För att vara helt ärlig så ville jag först inte skriva en barnbok. Jag sade till och med till min agentur och mitt förlag att mina teman är försvåra för barnböcker. Trots det så bad de om ett provkapitel och var begeistrade.

Efter ett kort tag så så var jag klar med barnboken, och den blev till och med korad till årets faktabok 2019. Nuförtiden tycker jag att det är riktigt roligt att skriva faktaböcker för barn.

Eftersom jag under en kort period undervisade i mikrobiologi så utkom jag och min fru Katrin Linke för en tid sedan med en bok med titeln ”Virusens och bakteriernas spännande värld”. I den boken lär vi oss att virus och bakterier inte vara är våra fiender, utan till exempel att det inte skulle finnas några däggdjur utan virus och att vi utan bakterier skulle kvävas i vår smuts. Vad bara några få av oss vet: till och med våra gener består till stor del av gener från virus och vi har mer bakterier i och på oss än vad vi har kroppsceller.

Översättning: Fanny Thalén

————————————

2.6.2021, kl. 19.00 | Empati och känslor hos djur / Empathy and Feelings in Animals. Onlinesamtal med Kati Roover och Kartsen Brensing i anslutning till utställningen A I S T I T / coming to our senses. Samtalet sker på engelska.

Katharina Bieling studiert an der Universität Leipzig Ethnologie und Politikwissenschaften. Anfang 2021 absolvierte sie am Finnland-Institut ein Praktikum.
K.B. opiskelee etnologiaa ja yleistä valtio-oppia Leipzigin yliopistossa. Hän suoritti harjoittelun Suomen Saksan-instituutissa tammi-helmikuussa 2021.
K.B. studerar etnologi och samhällsvetenskap vid universitet i Leipzig. Under januari och februari 2021 gjorde hon praktik på Finlandsinstitutet.
K.B. is studying ethnology and political science at the University of Leipzig. She completed an internship at the Finnish Institute in January and February 2021.